Ja det gjorde jag lördag fm o nää blev inte bättre precis :-(
Bestämde mig för att ta tjuren vid hornen o bege mig till bruksa o träna lite lydnad,kör in på parkeringen och där är redan ett gäng bilar. Försent att vända,de såg mig ju o vända blir värre än stanna. Tar ut vovs o går en rastningsrunda,ser ingen jag känner men fixar inte att träna där,ångesten blir för stor :-(. Tänker först åka hem men bestämmer att en parkering får duga att träna på men svårt att få till min egen känsla.
Fixar dock att göra lite vettigt men långt ifrån bra grejer med Busan. Tolla däremot blir övertaggad o ger järnet,blev riktigt orolig att hon skulle skada sig när hon skulle svänga in o sätta sig fot med apporten. Men vilken härlig liten vovva hon är :-)

Vet inte hur jag ska kunna komma vidare just nu, varför ska jag bry mig om vad andra människor som jag inte ens känner eller pratat med tycker om mig? Det är jobbigt att grubbla o inte kunna stänga av hjärnan,allt blir bara till en grumlig äcklig soppa.
Men vad är det värsta man kan säga om mig då? Av sanningar är nog det värsta att jag inte sagt vad jag tänkt för det hade varit elakt o då är det bättre att vara tyst. Men ingen vet ju vad som rört sig i mitt huvud så det ska jag väl inte få lida för??
Osanning däremot det förväntar jag mig att få höra o det är jobbigt,men jag är helt bestämd på att vad någon än säger kommer jag inte säga annat än saker som - Allt har två sidor! Eller - Det man inte vet något om ska man inte prata om.
Jag tycker ju nämligen inte att man ska prata om människor utan med människor och om man inte klarar att prata med dem ska man inte prata alls. Antagligen låter jag som en riktig svammelkärring och så får det vara,önskar bara jag kunde känna att allt känns bra igen....